Anne bloggar

Jag har stött härskarteknik i i mitt arbete, det är ganska vanligt beteende. Det kanske är omedvetet, visar på osäkerhet, dålig självkänsla eller något annat. På en arbetsplats kan man inte alltid välja arbetskamrater och därmed välja bort en person. Man får bara vara medveten om problemet och försöka undvika eller lösa det så gott det går. 

Men nu har jag det i min vardag, och kan ju faktiskt välja bort personen i fråga. Det tog ett tag för mig att förstå vad det handlade om. Eller egentligen fattar jag ingenting, men jag tror jag vet. Nu är det aldrig så enkelt att göra slut på en vänskap som man tror. Vi har ju många gemensamma vänner. Jag skriver om det här för att se det i skrift och kanske se saker klarare. 

Vi ses ibland. Scenariot är ofta detsamma. Hon inspirerar mig och jag känner mig glad, tänker att "vakul, nu ska vi göra detta ofta". Sedan mot slutet av dagen, mötet, stunden så får hon mig alltid att känna mig liten, okunnig och ska alltid på något underligt sätt skuldbelägga mig. Hon kan, vet och tycker för full hals. Jag försöker resonera, hålla med, uttrycka min igen åsikt, men nä, det går inte. Jag är inte bra nog. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Varje gång. Jag är en känslig person, som jag tror alla empatiska människor är. Särskilt känslig är jag om jag blir skuldbelagd. Jag kan argumentera, diskutera och tycka, men om personen i fråga lägger skuld på mig, ger mig dåligt samvete, att jag inte lever upp till förväntningarna - då krymper jag. 

 

Här finns en länk om härskarteknik.

 

Nu ska vi ses i veckan igen. Det kanske blir sista gången.

 

Hur ser du på det? Är jag löjligt känslig?