Hopp och förtvivlan
I fredags stack Måns med mig när vi var ute på körtur. Det var ingen större fara, men självklart helt oacceptabelt. På en annan plats hade det kunna gå riktigt illa. Nu var vi på en skogsväg med bra sikt överallt.
Jag kör honom ca 3 ggr/vecka. Det har känts bra sedan vi började träna igen för ca en månad sedan. Lite skakigt i början, men både han och jag har börjat få självförtroendet tillbaka igen (vi hade en otäck kör-olycka i oktober förra året).
Det som hände; som jag ser det, är att han blev ganska het på hemväg och jag fick ta tag i honom ganska ordentligt. Målet är en frisk arbetstrav, ingen flängtrav. Min känsla är att han kände sig trängd av min förhållning och fick panik. Han slängde upp huvudet och satte av i full galopp. När jag väl fick honom att skritta igen var han spänd som en fjäder, men jag upplevde att det släppte efter ett tag. Vi kom lugnt hem.
Jag ringde ett par körvänner och pratade om det som hänt. Fick lite olika bud på vilka åtgärder som skulle till men bestämde mig för att sätta på en martingal och en "undre" rem på nosgrimman för att hindra honom från att gapa fullt ut. Ska tillägga att jag kör på tränsbett och väldigt löst spänd nosgrimma. Rådet om skarpare bett bryr jag mig inte om. Han är 4 i sommar och behöver ett snällt bett ett tag till. Jag tror det är skarpt nog för honom.
Nåväl. Igår tänkte jag att även om jag inte brukar köra varje dag, så tar jag ut honom en sväng och testar. Han vägrade närma sig vagnen! Superspänd gummiboll som absolut inte gick att övertala. Suck och pust. Jag orkar inte... Om det hade handlat om ridning och unghäst hade jag vetat vad jag skulle göra, men det här med körning är så himla mycket svårare. Det slutade med att jag tömkörde honom och lät honom promenera runt och kring vagnen.
Jag kör honom ca 3 ggr/vecka. Det har känts bra sedan vi började träna igen för ca en månad sedan. Lite skakigt i början, men både han och jag har börjat få självförtroendet tillbaka igen (vi hade en otäck kör-olycka i oktober förra året).
Det som hände; som jag ser det, är att han blev ganska het på hemväg och jag fick ta tag i honom ganska ordentligt. Målet är en frisk arbetstrav, ingen flängtrav. Min känsla är att han kände sig trängd av min förhållning och fick panik. Han slängde upp huvudet och satte av i full galopp. När jag väl fick honom att skritta igen var han spänd som en fjäder, men jag upplevde att det släppte efter ett tag. Vi kom lugnt hem.
Jag ringde ett par körvänner och pratade om det som hänt. Fick lite olika bud på vilka åtgärder som skulle till men bestämde mig för att sätta på en martingal och en "undre" rem på nosgrimman för att hindra honom från att gapa fullt ut. Ska tillägga att jag kör på tränsbett och väldigt löst spänd nosgrimma. Rådet om skarpare bett bryr jag mig inte om. Han är 4 i sommar och behöver ett snällt bett ett tag till. Jag tror det är skarpt nog för honom.
Nåväl. Igår tänkte jag att även om jag inte brukar köra varje dag, så tar jag ut honom en sväng och testar. Han vägrade närma sig vagnen! Superspänd gummiboll som absolut inte gick att övertala. Suck och pust. Jag orkar inte... Om det hade handlat om ridning och unghäst hade jag vetat vad jag skulle göra, men det här med körning är så himla mycket svårare. Det slutade med att jag tömkörde honom och lät honom promenera runt och kring vagnen.
Idag fortsatte jag jobba med honom, men utan sele, bara i repgrimma. Först longering en bra stund och sedan övningar kring och framför vagnen. Målet är att han ska ställa sig lugnt och fint framför vagnen utan att vara hysterisk. Vi höll nog på 1,5 timma idag, totalt. Puh. Mitt tålamod får verkligen testas nu. Imorgon fortsätter jag samma träning. OM han accepterar att stå framför vagnen i grimma testar jag att göra detsamma med sele och skygglappar. Väntar någon dag med vagnen. En körkompis har lovat komma i veckan. Känns bra att vara tre personer när man gör det.
Har du erfarenheter av detta att dela med dig av så är de välkomna!
Har du erfarenheter av detta att dela med dig av så är de välkomna!
