Tröttmössa och semlor

Måndag är ingen bra dag. I allafall inte när man som jag var på brunch igår. Folk och surr i ca 4 timmar, det blev lite för mycket för min hjärna. Idag är jag trött, trött, trött. Har ändå tagit mig ut i hästhagen med en utfällbar stol och ett lammskinn för att varva mockning runt foderbordet med vila i solen. Tog det väldigt lugnt, så det gick bra. 
Ikväll ska det vara möte här. Jag ska inte vara med, det känns väldigt skönt. Mannen är med i vägföreningen här i Torskog. Jag satte en deg till semlebullar i morse. Ja, jag vet... helt idiotiskt när man inte är i form, men det gick ok. De skulle jäsa ca 90 min och gärna i jässkåp. Det har vi inte, men vi har en fantastisk ugn med jäsfunktion. Jag fick in 3 plåtar. En fick jäsa på bänken. Kolla skillnaden: 
Samma degvikt på alla, 50 g. När man köper på bageri är de ofta på 70 g, så de här blir mindre. Nu var de lite låga de som jäst mest, men de reste sig när de gräddades.
Om du också vill baka Västsveriges bästa semla så finns receptet här! Det är min goa kompis och ägare till Solhaga stenungsbageri i Slöinge som fått utmärkelsen och även bjuder på receptet. 
Jag gör för få semlor för att bli bra på det, tyvärr. Hade vart kul att producera ett stort gäng. Så här blev mina:
 
 
 
 

Hur vet man vad man kan?

Jag har börjat tänka igen. Inte hela tiden, tror jag, men oftare. Låter konstigt. Sanningen är att jag går omkring med "avstängd" hjärna. Det är klart jag tänker, tänker du. Jag tänker på vad jag ska äta, vart jag går och vad jag ska göra precis nu, det stämmer.  Det jag menar är lite större tankar, tex hur vet jag vad jag kan? Jag vet inte vad jag kan. Det tillhör sjukdomsbilden, sägs det. Tankarna rör sig kring detta nu. Vad har jag gjort i alla år, har jag egentligen uträttat något, vad är jag bra på? Jag vet att jag är duktig och kan otroligt mycket, det har andra sagt. Jag förstår det eftersom jag har ett avancerat arbete och har gjort karriär, men ärligt talat har jag ingen aning om vad det är jag kan. 
Idag ska jag på läkarbesök på vårdcentralen. Där träffar jag Lars som jag tycker om. Han förstår och kan mycket, fast han inte är specialist. Han har berättat för mig att mina hjärnvceller har dött pga stressen jag levt under. Jag tror han sa att de kan komma tillbaka, det känns hoppfullt. Hoppas det inte tar lika lång tid som det tagit för mig att döda dem. 
Han kommer sjukskriva mig vidare. Det säger min sambo. Jag är orolig för mötet. Det är så svårt att svara på frågan; hur mår du? Jag vet ju inte hur jag mår. 
Efter mötet med Lars ska jag prata med en annan läkare på företagshälsovården. Här ska jag få en annan läkare, en specialist kanske? Jag hoppas på en psykolog eller beteendevetare att prata med. Vill förstå vad jag kan göra för att komma tillbaka. Inte till samma arbete, det finns inte på kartan just nu, men komma tillbaka till livet i arbete. Jag kanske kommer ändra mig vad gäller mitt jobb, men inte idag. Då ger den tanken ångest.
Funderar återigen på vad jag kan. Vad jag skulle vilja göra och kunna göra. Alla möjligheter finns, sägs det, men jag fattar ingenting,

Men vad händer sedan?

Sjukskriven ytterligare en period. Jag har utmattningsdepression. Två veckor har gått, och jag kan inte avgöra om jag känner mig bättre, men jag hoppas det.
Orsak är en extrem arbetsbelastning från augusti till december, och därfter ytterligare press, nya processer, nya chefer och massor av dumheter som har gjort mig sjuk. Jag försöker intala mig att det inte är mitt fel, men det går inte så bra. Jag vet ju. JAG ser när någon är i riskzonen, larmar och styr om. JAG vet ju att leva som jag lärt. Stress är ok en period, sedan behövs ÅTERHÄMTNING. Tänk ändå. Jag har haft koll i över 10 år, skött mig, ändå låter jag mig förledas in i stressträsket. Liknar det vid alkoholism i många lägen. En dag i taget och inte tappa kontrollen. Vart på vägen glömde jag av det? När tappade jag greppet och lät allt eskalera? När började jag glömma att säga nej?
Tack min sambo som räddade mig från undergången. Som tog min dator och telefon och beordrade mig i säng. Jag vill tro att jag drabbats lindrigt gpa det, att jag snart ska vara återställd. Men vad händer sedan?
Träffade min läkare idag. Han sa att han ser många riktigt dåliga äktenskap, och skulle vilja uppmana dem att skilja sig, men det kan han inte. Lika lite som han kan säga till mig att göra slut med min arbetsgivare, sa han, men ville jag skulle ta mig en ordentlig funderare.
Men vad händer sedan?