Äntligen en egen kenzan fakir!

För många många år sedan jobbade jag på generalkonsultatet i New York. Mitt arbete var i köket, som kock, men det hände att jag gjorde några blomsterarrangemang ibland. Det var första gångan jag fick bekanta mig med en fakir. 
En fakir är en tung liten rackare med vassa piggar man sticker ner blommorna i. Man lägger den i botten på en vas, på ett fat eller var man vill. Man måste kunna fylla med vatten minst 1,5 cm. I alla år har jag letat för att köpa en egen fakir, och nu äntligen äger jag en! Så här ser den ut:
 
Såg ett inslag på nyhetsmorgon om precis denna och förstod att de heter kenzan. Inslaget hittar du här. 
Efter det började jag leta och nu kan man köpa dem här. 
Lånar en bild som exempel eftersom jag inte gjort något själv ännu:
 
 
 
 

Mannen i mitt liv - en kärleksförklaring

Han finns alltid där. Mitt ankare, min mur mot omvärden, min trygghet och min största kärlek. 
 
Idag är den Alla hjärtans dag, och jag vill hylla min man, Agne. Jag vill dränka honom i kärlek och tacksamhet och framförallt lyfta honom som en hjälte. Jag fattar inte att han orkar, att han står ut. Att leva med mig sedan jag blev utbränd för snart fyra år sedan är inte lätt. Han valde att ta ett sabbatsår för att stötta mig i vardagen och det lyfte mig från grönsak till nästa steg. Jag vet inte hur jag ska beskriva nästa steg, för det är inget tydligt trappsteg, bara ett vingligt steg framåt, uppåt.
Han jobbar igen, men bara hemifrån, med några få undantag, så han håller fortfarande koll på mig. Att jag gör lagom mycket varje dag, och håller mig till mitt "schema". Han pysslar om mig när jag faller och stöttar och uppmuntrar mig och får mig tillbaka.
Jag hoppas och önskar att jag en dag är den gamla vanliga Anne igen och att det blir belöningen. 
Tack min hjälte!
PS: Det kanske finns ngt spännande i din låda bredvid sängen... DS :-) 
 
 

Nytt år och nya tag!

 
Jag tror många, precis som jag, tänker att NU, NU ska det ske! Gå ner i vikt, komma i form, träffa vännerna mer, å på teater mer osv. Visst är det så? Jag tänker så iallafall.
Efter att ha levt ett extremt aktivt liv, varit i god form och allt det där. (det är bara att söka på taggen träning här i bloggen så ser du). Därefter rasat ner i djupet av utbrändhet och blivit "grönsak" har jag de sista snart fyra åren ägnat mig åt att kravla mig upp ur detta. Men NU, NU är det dax. Hm, nä, egentligen vet jag ju att det är min extremt spännande hjärna som börjar komma tillbaka så sakterliga och därmed tror att allt är som vanligt och att även kroppen hänger med. Så fel. Jag lär nog hålla mig till mitt program, tex promenader och ev rida en sväng. Men en sak har jag iallafall lovat mig själv. De där 8 kilona jag lagt på mig de här åren ska minskas. Vet inte om jag får en vältränad kropp på 60-62 kg igen, men jag ska iallafall ner några kilo så jag kommer i mina kläder och giillar mig själv igen. Jag hoppas också att min ork ska fortsätta bli bättre hela tiden. Det går sakta, men det har jag fått lov att acceptera. 
 
Bästa nyheten just nu är att jag arbetstränar 10 timmar i veckan! Jag har min tjänst 30 mil från var jag är bosatt så jag arbetstränar på en konferensanlägging nära istället. Det är väldigt roligt! Sedan tar det lång tid att ligga i sängen och bara överleva, men det är det värt. Jag är på gång! Det finns hopp för 2018!