Influensa - i fred

Mitt under värsta influensan slog det mig plötsligt - jag får vara i fred! Efter 20 år på samma företag där mina chefer aldrig någonsin låtit mig vara sjuk fick jag uppleva influensa utan att jobba eller prata i telefon för första gången! Det låter inte klokt, jag vet. Men jag har kämpat. Om jag stängde av mobilen och datorn så blev det ett herrans liv. Trodde på riktigt jag var oumbärlig. 
Om 2 månader har jag varit sjukskriven för utbrändhet i 2 år. Jag är fortfarande hjärntrött och har många tråkiga symptom kvar. Jag får för det mesta vara i fred nu. Det har varit lite periodvis, men jag märker att det går bättre när jag får använda den lilla energi jag har till att bli bättre istället för att lägga den på fel saker. Nu när jag varit sjuk har jag fantiserat om att rida och plocka fram hantlarna igen. Hoppas, hoppas, hoppas jag orkar mer snart. Jag är i princip frisk från influensan nu. Längtar efter att vara pigg. Varje dag. 
På tal om något helt annat så saknar jag den här latkorven idag. Fick tag på en tröja hon lånade - full med hennes doft - och bröt ihop av längtan. Men annars går det bra: 
 

Influensan från...

Däckad i influensa. Jo, jag vet vart det kommer ifrån, men jag får skylla mig själv. Jag visste att ett av barnen var sjuka hos vännerna vi hälsade på. Men jag var såklart superwoman och oantastlig. 
Trodde det var en astma jag hade när jag hostade på måndagkvällen. Tog brikanyl och det lättade något. Tisdag morgon vaknade jag rosslig. Tänkte att nu blir jag förkyld. Efter hej då till kidsen däckade jag på eftermiddagen. 
Hu. Har varit riktigt dålig och är fortfarande inte bra. Ligger mest, men hoppas orka gå upp lite i morgon. Ryggen går ju av! 
Det blir ingen bild idag. Tror inte du vill se. Hehehe 

När avsked gör fysiskt ont

Sa hej då till dottern igår. De åker till Australien för ett år eller så. Många har frågat hur det känns de senaste veckorna. Det har känns bra. Helt ok, och jag är glad för deras skull. Locket på med andra ord. Men igår när jag verkligen skulle krama om henne den där sista gången. Min kropp värkte och smärtan var enorm. Fy. Har glömt hur det känns. Tomhelen och tårarna när jag såg dem svassa utom synhåll. Jag är jätteglad för deras skull, men smärtan jag känner går inte beskriva. 
Jag skev till min mamma igår och berättade hur jobbigt det kändes. Jo, jag vet sa hon. Jag kände samma när du åkte till New York. Och det är klart hon gjorde, men jag förstod inte det då. Jag var ju påväg på äventyr. På den tiden fanns inga mobiler, eller vi hade iallafall inga, utan det var brev och korta dyra telefonsamtal som gällde. 
Jag har tur. Världen är mindre idag. Line hörde av sig med ett meddelande innan de åkte, sedan ett när de precis mellanlandat. Jag har även pratat kort med henne över messinger. Nästa flight med byte är Abu Dhabi. Allt är bra, jag har hört hennes röst. Puh.